Snön dammar av tankarna

Helt plötsligt, när jag ligger och bläddrar i en trädgårdsbok och blickar ut över flufflandskapet så slår det mig, damm i funkisstil såklart!
Det är skillnad på Carin, hon vågar sig på djärva grejer! Hon slängde in ett skönt kurvigt avslut på den annars nordiskt stilrena raka altanen som kommer chocka alla besökare, skatorna kommer att få gå i familjeterapi, flygplanen som flyger över oss att krocka och astronauterna att få ett nytt riktmärke istället för Kinesiska muren!
Tur att det har snöat så länge så att även en trögtänkt hinner tänka till. Dammen blir nu i glas, rostfritt stål och.. hm, kanske!
Dammen på bilden är den jag hade i Väsby. Sonen Nicklas i mitten flankerad av kompisarna S och O.


I badrummet rasade en av handdukskrokarna ner i veckan. Jag har gjort ett nytt försök med Tiger Fix. De andra sitter ju. Jag har fortfarande inte gjort rent i fem dagar i följd som bruksanvisningen säger.
Vi är grymt nöjda med de etsade rutorna. I badrummet behöver man inte tända lyset någon gång på dygnet, iaf inte om man inte vill se hur man ser ut!

Jag är väldigt spänd på hur skifferytan i Amfin kommer att se ut. Ytan framför ytterdörren är ju inte direkt plan men den är inte vibrerad heller. Skiffer på den som den ser ut hade inte varit någon höjdare. Hoppas att det är det som saknas.

Nu när temperaturen ute rasade ner till löjliga -12 grader, ute, så slog sig parketten igen. Nu ser parketten på bottenvåningen ut som en plöjd åker!

Vadslagning med mig själv! På toan och i arbetsrummet var golvet varmt förrförra måndagen och i tisdags. Vadet gäller nu om golven ska vara varma på onsdag. Vad jag vinner om jag har rätt är inte klart ännu men jag gissar på ett par raggsockar.
Om jag torskar så får jag ställa mig på ”värmeautostradan”, i hallen har vi ett stråk av golvvärmeslingor som går tvärs över hallen. Det är alltid någon slinga som skickar ut 22 gradigt vatten och där kan man ställa sig och njuta och värma fossingarna.

I helgen ska vi författa ett brev till LB-Hus om de sista som de ännu inte har åtgärdat.

I måndags var jag hos vår familjekiropraktor, Claes. Carin har i april gått där i ett år med sitt diskbråk.
För Carin var det ju så att det som enligt röntgen först inte var något. Till det att hon, efter mycket om och men, fick köpa loss plåtarna för 300 spänn och ge dem till kiropraktorn som visade henne på sneryggen och avsaknaden av avstånd mellan diskarna. Sedan ringde den första vårdcentralens ”second opinion” tillbaka några dagar senare och sa att Carin hade diskbråk och att de ville operera. När Carin sa att hon hade flyttat till Sollentuna, annat landsting, så sprack det, till Carins stora lycka!
Från det att Carin har varit utan känsel i hela vänstra benet enda uppe ifrån höften, så har hon nu känsel i stora delar.
Själv njuter jag av att gå till Claes. Det svartnar visserligen för ögonen när han vickar, bänder, trycker tillbaka någon led, trycker bort blod som har hamnat mellan lederna, drar i foten så kroppen flyttar sig på britsen.. men efteråt.. vilken lättnad! Man känner sig som 50 på nytt! Som när man har tvättat bilen och den känns som ny fast den är 26.000 mil gammal!
Jag har bönat och bett om att få komma tillbaka och det fick jag men inte förrän svullnaden har gått ner. Idag är första dagen som jag kan sätta ner foten platt och använda heela trampdynan sedan stukningen för fyra veckor sedan! Snart kan Carin och jag promenera till ”Stinsen”, ”vårt” köpcentrum, igen. Omsättningen måste ha rasat dramatiskt sista veckorna! P